Choose another map, showing:

• Thailand
• South East Asia
• Asia
• Eurasia
• Eurasia, Africa & Pacific
• The World

Other entries in Siem Reap

Alskade, blodande, sargade Kambodja

Tiden rinner ivag snabbare an jag vill inse.

Det kanns som om vi under hela resan omedvetet foljt nagon global hogtidskalender. Var genomresa pa den indiska subkontinenten sammanfoll med en for aktenskap gynnsam stjarnkonstellation (astrologi avgor en stor del av aktenskapen i Indien, bade partner och tidpunkt) och vi hamnade mitt i ett dussintal brollopstag dar vi blev allt fran bortschasade och forfasade over till medbjudna hedersgaster och underhallare. I Bangladesh var det ocksa brollopssasong, men eftersom knappt nagon har sett vasterlanningar skapade var narvaro sa mycket forvirring och nyfikenhet, sa att folk tenderade att glomma bort brudparet och koncentrera sig pa att stirra pa oss istallet.

I Laos blev vi indragna pa brollopsfest med en massa stamfolk. Brudparet hade gatt och lagt sig och den del av festsallskapet som var kvar bestod av aldre generationen i traditionsenliga klader som vid detta laget var valmarinerade i laolao (risbrannvin). Ingen pratar engelska och ingen forstar vara val inovade halsningsfraser pa lao. Vi far stora porslinskoppar med laolao instuckna i handen. “Ohej” skriker brudens skrynkliga tandlosa far och hojer sin valfyllda kopp med laolao. “Ohej” skriker sextioplus ganget och tommer sina glas. Laolao branner som eld i maggropen, men vi vill inte forolampa vardarna. Nu pekar brudens far pa en av soppskalarna, for pekfingrarna upp till tinningen som horn och brolar “hboeeeemuuu”. Paul som intagit rollen som kommunikator nickar forstaende “ahaa hboeemuu-soup”. Denna soppa pa notkreatur ser inte god ut, och eftersom ganget beslutar sig for att sjunga och skala igen, hoppas jag att de glomt bort erbjudandet med hboemuusoppan. Men icke. Vi som spontaninbjudna hedersgaster far de basta bitarna, namligen sidflasket. Jag har inte atit kott pa fyra ar, men vill inte vara ohovlig. Jag tuggar och tuggar och tuggar, forsoker med tungan vanda pa den elandiga isterklimpen, le och nicka uppskattande, samtidigt som magen vander sig i protest mot den annalkande bolusbiten av bovint underhudsfett. Det gar inte bra alls. Efter en snabb overlaggning om huruvida det ar mer ohyfs att krakas pa middagsbordet eller att spotta upp det otuggbara gummiflasket, kommer jag fram till att det senare alternativet ar det minst pinsamma. Brollopssallskapet ser besvikna ut och tolkar det som om jag inte var nojd med den delikata biten av kokadaver. Jag erbjuds en annu storre och dallrigare bit av kokadavret. “Hboemuushoup” sager varden. Jag avbojer samtidigt som min magsack roterar ytterligare ett varv. Paul maskerar en hostattack och spottar elegant ut sin flaskbit i nasduken. Det sjungs och skalas igen i laolao. Vi har plockat fram guideboken och forsoker med ordlistans hjalp presentera oss. Laoiterna forstar ingenting och tror att vi ber om mer sanger. Det sjungs och laolao flodar. Paul undrar om han borde dansa en irlandsk dans eller sjunga en irlandsk rebellsang (jag forstar mig inte pa irlandare, varje gang de blir nervosa erbjuder de sig att endera hoppa och sparka benen i riverdancekonstellation alternativt sjunga om hur engelsmannen stal deras land. Snacka om tramatogenetiskt beteende.) Men det blir ingen dans och sang for var del. Det borjar bli morkt och vi har fyra kilometer kvar langs med en obelyst grusvag till vart guesthouse. Vi tackar for oss, avbojer en flaska laolao och efter ett dussintal blota kind-, pann- och naspussar fran brudens far far Paul slutligen en stor blot pussblaffa pa munnen. Brollopssallskapet skalar hogljutt och avlagsnar oss som hastigast.

Efter nordlaos verkade brollopssasongen ta slut och resterande Laos inriktade istallet in sig pa att dricka laolao till nyarets ara. I Vietnam har det stundande 30 ars jubileet av foreningen mellan syd- och nordvietnam hojt feststamningen. Dessvarre hann vi aldrig stanna i Ho Chi Minh City for att ta del av de storskaliga festligheterna.

For att fa omvaxling fran tagrals och landsvagar valde vi att aka fran Ho Chi Minh City till Phnom Penh i Kambodja med bat langs med Mekong deltat. Detta visade sig vara ett stort misstag. Landskapet var forvisso vackert, men vi satt ihopklamda pa fyra olika fallfardiga flodbatar i gassande solsken i tva dygn. Till slut blottes vi ner av askstorm och akte minibuss i atta timmar. Nar vi val kom fram till Phnom Penh hade vi ont i magen av uttorkning och tva dagars isolerad snabbnudelkost, vara vaskor (och vi for den delen) luktade mogel och batbransle och en hemresa till Norden kandes mer lockande an nagonsin. Men efter en varm dusch och lite frukt vande humoret snabbt.

Jag hade hort valdigt olika bud om Kambodjas huvudstad. Jag hade hort Phnom Penh beskrivas som en skrammande och aggressiv hala dar luften skaver samtidigt som andra beskrivit stadens som en av Asiens vackraste. For mig blev miljonstaden Phnom Penh framst en positiv upplevelse. Huvudgatorna i nord-sydlig samt ost-vastlig riktning sag dagtid ut som vilka som helst valasfalterade blomsterkantade storstadsgator. Langs med Tonle Sap floden finns franskinspirerade kolonialbyggnader och praliga parker med krigsmonument, men sa fort ens vagar styrs pa sidogator ar det bara dammiga grusvagar och laga trabyggnader. Klyftan mellan rika och fattiga samt de som omfattas av lagen och de som sitter over den ter sig som mycket stor. Pa samma dammiga sandbelagda sidogata mots hemmabyggda traktorer med 15 personer pa slapet och svarta, glansande S-klass Mercedes med tonade rutor och bortskruvade nummerplatar. Kontrasten kunde inte vara mer total.

Pa dagtid kanns Phnom Penh som en opolerad parla, fantastiskt vanliga manniskor och aldrad vacker arkitektur. Nar morkret val intrader andrar staden karaktar helt. Sa fort solen gatt ner verkar alla medelkambodjaner forsvinna fran gatubilden. Vid niotiden har de mesta av lamporna slackts och i avsaknad av kontinuerlig gatubelysning sjunker denna huvudstad i ett hotfullt och ogastvanligt morker dar bara en viss typ av lokalbefolkning frodas. Tuktuk- och motorcykeltaxichaufforerna hanger vid gatuhornen och pa de uteserveringar som ar oppna finns bara vasterlanningar, framforallt medelalders man med lattkladda, unga kambodjanska kvinnor vid sin sida. Poliskaren i Kambodja ar okand for sin korrumpering och prostitutionen existerar oppet pa restauranger och barer. Det ar beklammande och vamjeligt att se svettiga vasterlanska man i medelaldern omges av dessa unga kambodjanska kvinnor varav manga ser ut att vara i femtonarsaldern. Det ar manga tomma, sjallosa blickar som finns i ansikten pa dessa taniga tonarskroppar i stilettklackar. Enligt ECPAT har Kambodja blivit ett av sydostasiens storsta resmal for pedofiler och andra sexturister. Jag sag bara de mer respektabla delarna av Phnom Penh pa kvallstid, men det jag sag gav mig ingen anledning att tro att denna statistik ar overdriven. Vissa omraden avraddes vi helt ifran att aka till efter morkrets intrade. Det fanns gator dar fulla khmererna skjuter varann over en karaokemikrofon, vissa andra gator skjuts det bara i luften, sas det. Under de tre natterna vi stannade i huvudstaden hande det nagra ganger att jag vaknade pa natten till ett avlagset ljud av skottlossning.

Myndigheterna forsoker stavja det illegala agandet av vapen. Dessvarre finns det en klick turister som inte har intresse eller forstaelse for vikten av att avvapna detta traumatiserade land. Vart vi an gick erbjods vi av motorcykeltaxin att koras till skjutbanorna dar polis och militar funnit nya metoder att dryga ut sina magra inkomster med. Pa dessa underjordiska (och i hog grad illegala) skjutbanor erbjuds den med tjock dollarbunt vapen fran krigstiden. Beroende pa betalvillighet och psykisk patologi kan vederborande da valja mellan att skjuta allt fran AK-47 till granatkastare. De riktigt perverterade har en mojlighet att branna sina pengar genom att kopa en ko eller annat djur att ha ihjal. Fullkomligt sjukt och forvridet! Det ar inte den typ av influx av pengar som en krigsharjad och traumatiserad nation behover. Och den vasterlanning som har nog mycket pengar och nog mycket psykisk patologi att vilja skjuta ihjal kalvar med “sinko” kan hellre passa pa att flyga hem och anvanda sina pengar till terapi. Bland skjutgalna vasterlanningar och blekfeta sexkopare blev jag mer och mer benagen att tanka att bade tvangskastrering och lobotomi kunde kunna tankas fylla en funktion i dagens samhalle.

De khmerer (kambodjaner) som jag mott har daremot visat sig vara ett odmjukt och vanligt folk med mycket stolthet. De flesta vill inte langre bli omkade utan vill ses som medmanniskor som gor sitt basta for att overleva och lappa ihop sin tillvaro. Jag har aldrig i mitt liv sett sa manga manniskor, vuxna och barn, med amputerade armar och ben. I Vietnam sags jag en hel del av dessa manniskor som fallit offer for landminor, men i Kambodja finns de overallt. Det mest beundransvarda ar att manga av dem forsoker skrapa ihop sitt leverne pa annat vis an genom att tigga. Enbenta bokforsaljare som pa kryckor hoppar fran restaurang till restaurang med ett boklass pa sakert 20 kg kring halsen. Vykortsforsaljare som fatt bada benen bortsprangda forsoker manovrera de gropiga sidogatorna med sin handcykel. Landmineoffer har lart sig spela instrument och forsoker skrapa ihop pengar genom att spela vid diverse tillstallningar och monument. Jag kan inte annat an beundra dessa drabbade medmanniskor. Fortfarande dor cirka 50-60 manniskor varje manad (!) i Kambodja pa grund av landminor och annan odetonerad explosiv material.

Medan vi var i Phnom Penh fick vi kontakt med ett barnhem som fungerar som hem for 22 barn i 6-8 ars alder. Manga av dessa barn har mist sina foraldrar just pa grund av minor, andra har blivit overgivna pa grund av fattigdom och missbruk. Pa barnhemmet forses de med klader, mat och far skolundervisning tre timmar om dagen. Barnen far ocksa lektioner i traditionell khmerisk dans och folkmusik och kan pa sa vis upptrada mot betalning och bidra till uppehallet av barnhemmet. Det var under en av dessa upptradande som vi kom i kontakt med dessa 22 solstralar. Vi atervande dagen darpa till barnhemmet med fem stora ritblock, fargpennor och vattenfarger. Vi spenderade en hel eftermiddag med att lara ut engelska, leka, sjunga och dansa. Vilken gladje som spred sig nar dessa barn som aldrig anvant vattenfarger och pensel, till slut kom underfund med hur de skulle anvandas. Det malades blommor, solar, berg och djur. Men framforallt malades det hem och manniskor som holl varandra i handen. Det ar svart att beskriva hur utsvultna pa narhet och omhet dessa barn ar. Nar vi val gick for dagen for att lata barnen ga till sangs blev det manga stora kramar och loften om att atervanda till barnhemmet i framtiden. Nar den minsta och mest blyga av sexaringarna tittade upp med stora ogon, tog min hand och sa “I love you” var tarana inte langt borta.

Det har varit psykiskt omtumlande att resa i Laos, Vietnam och Kambodja. Det finns sa mycket oerhort tragisk nutidshistoria i omradet och det gar att dra skrammande manga paralleller bland Vietnamkriget och amerikanska pagaende invasionskrig. Tre miljoner manniskor dog i dessa lander pa grund av USAs bombningar. Anda andas sydostasien mer hopp an jag trott. Laos som under krigen blev det mest bombade landet nagonsin i varldshistorien (ett halvt ton explosiva per invanare) haller pa att sakta men sakert bygga upp en infrastruktur med bade vagar, utbildning och sjukvard. Fortfarande ar landet artionden fran narliggande Thailands standard. Vietnam firade som tidigare namnt 30 arsdagen av Saigons fall. Enbart i Vietnam dog en miljon manniskor till foljd av amerikanska krigsforingen. Vietnam ar det av landerna som verkar ha repat sig bast.
Kambodia ar ett kapitel for sig. Efter fransmannen kom USAs bombningar och slutligen utforde de roda khmererna med Pol Pots ledning ett systematiskt folkmord dar tva miljoner kambodjaner (1/3 av befolkningen) mordades under perioden 1975-79. “The killing fields” avrattningsfalt utanfor Phnom Penh talar ett tydligt sprak. Knappt tiotusen skallar finns samlade i ett torn i mitten av falten. Oidentifierade benknotor sticker fortfarande upp ur marken, tradstammar bar marken efter avrattningar med yxor och klubbor. Totalt avrattades 17 000 manniskor pa falten. Toul Sleng i huvudstadens karna var till en borjan en skola som under Pol Pots tid byggdes om till det okanda fangelset S-21 dar motstandare till roda khmererna holls for forhor och tortyr. Fangelset har genomgatt relativt lite restaurering och ombyggnad sedan det oppnats som museum och har en tung och dyster atmosfar over sig. De roda khmerernas minutiosa dokumentering med bilder fore och efter tortyr talar sitt grymma sprak. Kommentarer fran besokare i S-21s gastbok finns i stora mangder, “vi tanker aldrig tillata ett sadant folkmord igen”, skriver folk. Den cyniskt lagda kan undra vad det ar som hander just nu i Darfur, Sudan eller huruvida vi redan glomt vad som hande i Rwanda medan vastvarlden sag pa.

Pol Pot dog av naturliga skal 1998. Kambodjas nuvarande premiarministar ar en fore detta rod khmer-soldat. FN har som mal att ta upp Kambodjas folkmord i krigsdomstol. Den som lever far se, sager kambodjanerna. I den genomkorrumperade maktpyramiden kanns det tamligen osannolikt att rattvisa skulle kunna skipas. Kambodja ar sargat, arrigt, trasigt och fortfarande blodigt, men med ett stort hjarta.

Add to del.icio.us Add to reddit